Sandra

Ja, kan man ha det lättare än vad jag har det undrar jag? Ja nu ska jag inte överdriva, men det är nog många som har det tuffare. Nu var fröken lite trött märkte jag, så gjorde iordning henne och satte henne först i babysittern men det var ingen höjdare. Sen tog jag henne i knät men det var också lite gnäll så då lade jag henne i sängen för att bara "prova" om det hjälpte. Och gissa vad? Hon slocknade direkt och sover nu för natten (hoppas och antar jag) sen ca 45 min tillbaka! Jag lade bara ner henne och gick till toaletten på en gång för att borsta tänderna för tänkte att jag måste väl gå dit snart, men hon slocknade på en gång alldeles själv! Blev jätteöverraskad och glad!

Jag tackar gud för att vi haft det så bra sen hon kom, var inställd på vakna nätter, kolik osv. Tänkte att det kommer säkert bli grymt, grymt jobbigt att vara själv. Men icke, vi har det så bra på veckorna jag och gumman, vårt egna lilla team! Såklart får pappa också vara med i det när han är hemma. Det var så jag tänkte när jag var gravid: inställd på att förlossningen skulle vara jättelångdragen och att det skulle vara ett helvete efter "där nere" och sen att man skulle få vara vaken nätterna och bära och bära. För då om det blir bättre än så då blir man bara överlycklig och positivt överraskad! Och det har jag verkligen blivit... Hon är så snäll och lätt att ta hand om, somnar av sig själv överallt och har aldrig gråtit längre än en liten stund. Thomas sa innan han började i Umeå att "det är bara att du ringer om du har en jättejobbig natt och behöver prata, och du får ringa och be våra föräldrar om avlastning". Det enda som brukar vara besvärligt är ju att man kan inte duscha och laga mat när man vill men det är ju sånt man vänjer sig med. Och det är ingen stor sak direkt. Det är ju ens vardag nu och man tänker väl knappt på det.

Imorgon är det fika med mammorna! Trevligt trevligt... Ska sitta här och kolla runt lite innan det blir sängen för mig med.